The mighty licentiate thesis...

It seems like it's a challenge to keep this blog updated. I can't really understand how some people manage to write stuff in their blogs several times a day.

Anyway, pfiu. I just ordered the printing company to make a 100 copies of my licentiate thesis. It's absurb how much work and time I've had to put into writing it. It's even more absurb when you think about how many people will actually read it, namely one, the opponent.

The 5th of september is the day with a big D. The day I'm presenting my licentiate thesis. That should be a blast. Being a worrying type of person, I've lost count of how many presentational scenarios would lead to me totally embarrassing myself on the presentation. But I guess I'll just have to do my best as always. Can't really do anything else, right?

Not much else has happened. Still in Stockholm, still wondering what I should do in about two years when its time to decide about the next career step.

Restless

My line of work must have really kind of ruined me in some way. Even though today is a Saturday, one of the two days in each week where you don't have to work, I can't but feel this sort of restlessness everywhere in my body. It's like I can't allow myself to relax, because there's so much work I should be doing. Weird...

Wii!

The title of the latest Nintendo game console is very strange. I can't say I hate it, but neither can I say that I really like it. It has this annoying sort of childishness to it. Anyway, yesterday I tried one of its many inherent functions for the first time. I used its Virtual Console, meaning you can download games released originally for the old Nintendo consoles and a few other consoles as well, and play them with your Wii. It was a lot of fun, triggering nostalgia everywhere in my brain.

Dawn of the dead (blog)

Ok, so here's a probably futile attempt to revive this dead blog:
- Clear!
- *Badoonk!!!*
Oh man, I really have to get myself a sense of humour. Anyway, I'm switching to English now, since I want to reach a broader audience. In reality, by doing so I probably loose more than half of the audience that I had to begin with since they don't understand English. That probably then means that the resulting amount of people reading this stupid blog is probably decreasing. But see if I care.

So let's try to figure out what good wasting my precious time on his blog can bring to me anyway. Maybe this could be a good place to feed some of the real anxiety that I have for various aspects of life. Or maybe I could just write nonsense in here, since most likely not many will care or read it anyway. I'm a bit of a paranoid person, meaning I'm extremely careful about doing stuff. Before I do anything, I wanna have some level of confidence that doing so can not be used against me at some future point in time. This of course does not mean that I want to do illegal stuff, it simply means that one should think about the consequences before attempting anything.

When thinking of blogs, of course writing anything personal in here can probably be used against me in some unforeseen way, so why should I write anything at all? The wankers at an arbitrary commercial company can use the information I provide to send me customized spam or expose me to seriously annoying customized float ads while surfing. If I write about my travels while travelling, thieves can use this information by breaking and entering into my room, since I'm obviously not home then. If I write about any sort of problem in my life, future employers can simply google my name and use this information to filter me out of the application process. These are just examples all pointing to a simple conclusion. Don't give any fucking information about anything into a globally spread network where everyone can read it. Right? I might be a little paranoid but still these things should be thought about by everyone.

What I could do is use this blog to present some creative work from my part. I could write poems, stories, songs, etc. I might change my mind later, but this is probably what I'll use this blog for and in between the creative outbursts I will just write about good things that happen to me, of course with a certain degree of censorship. But never negative since I can never know what happens to that information later. One exception could of course be criticism toward certain aspects of society. That could work.

So until next time, good night and good luck!

Back to square one

Som tur var är det första maj idag. Det innebär förstås att det är en ledig dag. Jag har bara softat och chillat idag, vilket verkligen behövdes. Allergin syns det inga spår av och förkylningen börjar också avta.

Imorgon börjar arbetet igen. Jag har mycket att ta igen och mycket som måste fixas också. Trisst, men such is life antar jag.

Dag 13

Transportdag. Det var med lite blandade känslor jag åkte från Japan. Förkylningen och den allergiska reaktionen till något där borta (jag misstänker vattnet i duschen) gjorde det ganska skönt att komma hem till Sverige, där jag kunde vila ut ordentligt. Samtidigt saknar jag den billiga och väldigt goda maten, alla coola sevärdheter och trädgårdar samt det trevliga sällskapet.

På grund av förkylningen var det ganska jobbigt att flyga. Lufttrycket inuti flygplanet svänger ju ganska mycket under start och landning, vilket gör att man skulle vilja svälja för att öppna upp locket i öronen igen. Har man förkylning hjälper det dock inte att svälja. Gångarna mellan inneröronen och munnen, som är till för att jämna ut sådana tryckskillnader, är igentäppt, så om trycket bara blir högre och högre eller lägre och lägre börjar det bara göra ont till slut. Som tur var var förkylningen inte i sitt maximum längre, så gången ventilerade sig själv till slut när tryckskillnaden blev tillräckligt stor. Så i slutändan klarade jag mig hyfsat.

Det var skönt att komma in i mitt rum igen, efter en hel dags resande. Jag tog en dusch direkt och efter det blev även de allergiska reaktionerna mindre.

Dag 12

Sista dagen i Japan. Imorgon åker jag tillbaka till Sverige.

Den här dagen var jag och tittade på min flickväns seminarie om FMT-metoden, en musikterapimetod med syftet att hjälpa barn med olika typer av handikapp såsom autism och ADHD. Förmiddagen var det bara föreläsningar på japanska, så av naturliga skäl förstod jag inte ett skit. Så jag slumrade till mestadels, dels för att vi vaknade ganska tidigt, dels för att jag var sjuk och dels av ett annat skäl. :-P

Efter en lunch bestående av nudlar, var det dags för min flickvän att vara med i leken. Hon stod på scenen tillsammans med en äldre svensk kvinna. Kvinnan föreläste om FMT på svenska och min flickvän översatte till japanska. De var väldigt synkade och föreläsningen som sådan var väldigt intressant och väl utförd.

Efter en lång dag med föreläsningar åt jag middag med min flickväns föräldrar på ett kinesiskt ställe. Maten var utsökt och föräldrarna och jag lyckades göra oss förstådda för varandra ganska hyfsat, trots att ingen av oss egentligen kunde varandras språk.

Väl hemma var det dags att packa. Jag brukar inte sprida ut mig särskilt mycket när jag reser, så packandet gick ganska fort. Imorgon bär det iväg. Tyvärr går tåget omänskligt tidigt på morgonen.